Två hjul, något som håller ihop dessa och så en herrejesses-bamsemotor och vips så har man en motorcykel. För att göra bilden komplett behövs det någon som kör skrället också, en knutte eller för att vara politiskt korrekt, en motorcyklist.
Men en ensam “motorcyklist” gör ingen vår. Så någon form av social sammanslutning krävs. En klubb med andra ord.
Den eviga frågan om vilket som kom först, ägget eller hönan kommer inte att besvaras här. I MCE:s fall råder det ingen tvekan om vad som kom först. Kåken. Man ska egentligen inte skylta med en dams ålder men just den här damen/ kåken har varit med om det mesta under sin hundraåriga karriär och lär inte bränna några proppar för den saken skull.
Den 23 april 1896 tog Kyrkostämman i Järfälla beslut om att bygga vad som slutligen kom att kallas Görvälns G:a skola. Ägaren till Görvälns slott, ingenjör Antenor Nydqvist, utlovade fri byggnadsplats i den så kallade Oxhagen och allt erforderligt material. Omkring 4000 kronor skulle den notan stanna på.
25 oktober samma år invigdes Görvälns skola och överlämnades till församlingen.
Fanny Fagerlund hette lärarinnan mellan 1896 – 1920. Hon bodde i det lilla rummet på övervåningen i nästan tjugofyra år! Fanny hade ensam hand om all undervisning. Först 1919 drogs elektricitet in i skolan. Tre år senare installerades den första telefonen till hjälp för lärarinnan, läget var inte ens då särskilt centralt.
Eleverna kom till största delen från Järfälla. Största antalet barn fanns mellan 1898 -1908. 1939 var det bara fyra elever och därför beslutades det att skolan skulle stängas.
Ett tag hyrdes lärarbostaden ut medan resten användes som lagerlokal. 1956 säljs skolan till Görvälns gård.
Kvar stod skolan helt ensam och vantrivdes.
När 60-talet började närma sig sitt slut fanns det ett gäng knuttar och spättor i Järfälla. När de inte var ute och åkte satt de hemma hos de som hade förstående föräldrar för att åtminstone få lite fika och värme. I längden blev det naturligtvis ohållbart, och tråkigt. Vilka grannar står ut med att ett gäng knuttar kommer och bullrar på deras gata var och varannan kväll. Och vilka föräldrar orkar med att släpa hem tonvis med kaffe som dricks upp av, ja ni vet vilka!
Och handen på hjärtat, ibland vill man ha en öl, kunna hångla ifred och skryta om vilken fantastisk förare man är. För att inte nämna hur fort ens hoj går och beskriva ansiktsuttrycket på BMW föraren när han fick backspegeln bortsparkad.
Med andra ord MCE behövde ett klubbhus.
Efter att ha undersökt alternativen insåg MCE att det bara fanns ett val, Görvälns G:a skola.
Riktigt hur klubben lyckades övertala Järfälla kommun att få husera i denna pärla har gått förlorat i tidens täta dimma men 1969 flyttade MCE in i Kåken.
Det finns svartvita fotografier från den här tiden. Töntiga frisyrer, rejäla tröjor, skinnjackor av klassiskt stuk och tajta byxor. Alla ser så där oskyldig ut, precis som på ett gammalt klassfoto. Ni vet, där den stränga lärarinnan står i bakgrunden och håller koll på busige kalle. MCE:arna har som sagt haft svårt att slita sig från skolan. Inte för att folk skulle vara skyldiga på något vis, men ändå. Bilden av de “vilda” hojåkarna från 70-talet bleknar något. Förutom den bilden på en ung Boac bredvid sin älskade Vincent, Marlon Brando hade gett vad som helst för att se så cool ut…
Nu började en aktiv period, festerna avlöste varandra. Pelle Kjörling, en av de “äldre” som var med påstod vid något tillfälle att “skulle man fylla Kåken med allt som druckits där skulle det troligtvis läcka rätt kraftigt från vindsfönstret”!
Men säg det roliga som varar för evigt. I mitten av 70-talet höll klubben på dö. Tja, ta det inte bokstavligt. Medlemsantalet sjönk stadigt. Många hade bildat familjer och hade tyvärr inte tid för att åka hoj. Andra hade helt enkelt tappat intresset. På de dystra årsmötena diskuterades på allvar klubbens avveckling. Snyft.
Men räddningen fanns närmare än de trodde. I Jakobsberg fanns en nyligen bildad förening, Vattmyra motorklubb. Den hade startats av Magnus Carlson, just det före detta ordis Maggan. Anledningen till Vattmyra motorklubbs bildande var de idiotiska regler Järfälla kommun hade på den tiden. Vad Magnus ville var att få hyra en lokal av kommun för att fira sin 18-års dag, och det fick endast föreningar göra. Så vad gör man som driftig ung man, just det. Att det sedan i stort sett bara var Magnus som hade något som liknade en hoj har inte med saken att göra.
Hur som helst, en dag ringer Magnus telefon. Det är Pelle Kjörling som erbjuder Kåken med innehåll och klubbkassan till den förstummade föreningen Vattmyra Motorklubb. Givetvis tackade de ja på stående fot.
Om det hade festats förut I Kåken var det inget mot vad som skedde nu. Faktiskt var det sådant liv därnere att den andra föreningen, Bilsport, klagade till kommunen. Bilsport hade nämligen blivit placerade i Kåken när kommunen märkte att MCE höll på att domna av. MCE kallades till samtal om problemet och lovade självklart på heder och samvete att lugna ner sig, ett löfte som inte höll längre än till närmaste helg. Raggarna pallade till slut inte trycket när MCE:arna festade, så efter ett år drog de därifrån.
Tjuvpack, var den mildaste kommentaren från förbigungande amerikanska slagskepp i flera år efteråt. Om det nu inte fanns så många motorcyklar i det “nya” MCE från början så ändrades det. Sakta men säkert växte antalet hojar och plötsligt en dag så var det en riktig MC-klubb igen. Ett tag var antalet medlemmar uppe i över hundra, eller däromkring. Ville man ut och åka fanns det alltid ett stort gäng att hänga på vare sig det rörde sig om ett matstopp på McDonalds eller bara ta en sväng på småvägar.
Festerna på 80-talet var mer eller mindre legendariska. Trehundrafemtio betalande gäster och nästan lika många utanför på gårdsplan. Bartendrarna hade fullt upp med att langa öl och korv. Trängseln vid baren var löjlig, femdubbla led av törstiga och hungriga gäster. Alla var sagolikt berusade, inte minst de som skötte baren. Det var en oskriven regel att de drack mer eller mindre gratis. Tyvärr märktes det i kassan, det blev nämligen lite si och så med att ta betalt. Ibland framåt småtimmarna kunde det stå en ensam förvirrad tjej I baren: – Han som stod här skulle bara ut och pissa, för en timme sedan, sa de lite uppgivet.
Nu för tiden sköts det mycket bättre. För att betala av och renovera Kåken krävs det lite proffsighet. En av de mer uppskattade aktiviteterna på festerna är att satsa pengar på hur länge en bil kan gå på maxvarv. Kortfattat går det ut på på att en skrotbil köps in, på festen kan sedan alla satsa på en tid. Den person som kommer närmast vinner potten. Att höra en bilmotor pressas tills den sprängs är något man aldrig glömmer. Efter själva, och ibland under, tävlingen brukar bilen traditionsenligt slås sönder och samman. En gång brann den visst upp också.
Fester i all ära, men framför allt är Kåken en samlingsplats. Vissa åker ner för att fika och prata, andra för att man vill ut och åka med några fler. Kaffekvaliteten har förbättrats betydligt jämfört med en tio-femton år sedan. Förr var magen nästan alltid i olag efter ett besök.
De gula klisterlapparna med MCE:s logga och telefonnummer klistrades fast på alla tänkbara ställen – jo några rätt otänkbara också för den delen. De kunde hittas på små fik i Norrland och på bensinstationer i Marocko. Autobahn var som en orienteringsbana, vilket hade den effekten att man aldrig hade hemlängtan.
Med all rätt kunde MCE i slutet av 80-talet kalla sig Stockholms mesta MC-klubb.
I början av 90-talet sjönk medlemsantalet, mycket beroende av att många skaffade familjer, ja ni vet själva hur det går till. Plötsligt finns det andra intressen som lockar.
Men så kom vändningen, ånyo i form av Magnus Carlson. Han la fram ett förslag om att försöka köpa loss Kåken från kommun. Efter många vilda månadsmöten antogs förslaget och Magnus, givetvis, fick uppdraget.
Hur många timmar och luncher och vilka former av hot han använde för att lyckas är antagligen omöjligt att få reda på. Men han gjorde det. 1/9 1994 tog MCE officiellt över Kåken för det överkomliga priset av 200 000 kronor. Till årsmötet 1999 meddelades klubben att hela lånet var avbetalat, rätt strongt gjort av “vilda och festande” knuttar!
I och med övertagandet har Kåken sedan dess genomgått en hel del renoveringar, nu är den i bättre skick än när den byggdes.
Jan Anderberg, januari 2000